Du kunde ju ha väntat bara lite.. Jag var inte redo att säga hejdå.
Inte föralltid..
Det går runt i mitt huvud om och om igen, hur det skulle vara om du fanns här nu?
Du förstår, det gör fortfarande ont i hela mig när jag går in igenom balkongdörren till dig och mormor.
Till ert hus, ditt jag gick nästintill varje dag förr.. Nu undviker jag att gå den vägen, jag vill inte bli besviken om och om igen.
Det gör så ont att inte se dig sitta och kolla på travet, det gör ont att gå upp på morgonen utan att se dig skotta snö, det gör ont att inte se dig på sommarkvällarna i trädgården när du klipper sniglar, det gör ont att inte kunna springa ut och böna och be om att jag får hjälpa dig. Det slutade alltid med att jag gick med dig.. Jag klippte aldrig några sniglar, jag pratade mest med dig och du log och blinkade med ena ögat. Åh den underbara känslan när du blinkade så.. Det var du, det var min morfar.
Du var sjuk, det vet jag.
Men jag ville så gärna att du skulle bli bra igen att jag helt glömde bort hur dåligt du egentligen mådde.
Jag var så inställd på att du skulle bli frisk igen..
Det är nog därför jag inte kunde acceptera det.
När mamma ringde mig den 26/10-06 så satt jag i skolan..
Jag satt utanför vårt gamla klassrum med Jennifer och hörde att min telefon ringde om och om igen inifrån skåpet. Tog självklart telefonen och ringde upp mamma för att be henne ringa mig, redan då fattade jag.
Kunde inte få fram ett ljud förutom "morfar är död" tills det att mamma ringde.
Kommer inte ihåg vad hon sa mer än "morfar har inte ont längre".
Jag la på, skrek och grät.. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Mina ben vek ihop sig och jag satt på golvet och bara grät.
Jag fullständigt sket i vad folk tyckte just då.
Sprang ner till hölan som fanns då och letade efter min bror, jag hittade honom.
Jag kommer ihåg det så väl, jag kunde inte säga annat än att "han är borta".
Det blicken och det ansiktsuttrycket är något jag aldrig kommer glömma.
Vi åkte hem och sen till sjukhuset.
Det första jag såg när jag kom ut från hissen var min kusin Natalie, hon grät och kramade om mig så hårt så att jag nästan inte kunde andas.
Jag har aldrig sett varken mamma, mormor , min bror , mina kusiner, moster eller Thomas så ledsna innan.
Att se dig ligga där, utan att säga något, utan att röra dig.. Det gjorde så fruktansvärt ont.
Det var inte du just då, du var inte kvar, bara din kropp..
I allafall det lilla som var kvar av den, den kroppen som alltid varit så mjuk och mysig..
Du fattas mig, så oerhört mycket!
Kommer du ihåg att jag varje kväll jag varit hos dig frågade om jag fick sova hos dig?
Hur glad jag blev när du sa ja?
Det minns jag som igår..
Åh, den kvällen jag somnade i ditt knä? kommer du ihåg den kvällen?
Jag minns att jag låg och lyssnade på dina lungor tills jag somnade..
Minns även att dom inte lät som dom borde ha gjort..
När jag precis fått reda på att du fått cancer, frågade jag min bästa kompis om hon kände någon som haft cancer..
Vi förstod inte just då att det fanns så många olika sorter, hennes farfar hade överlevt..
Men han hade inte sån som du hade.
Jag sa till dig att hennes farfar inte dog av cancer och du sa till mig att det kommer att bli bra.
Kommer du ihåg det?
Det blev inte bra..
Kommer du ihåg att du lovat mig att vi skulle baka bullar när du kom hem från sjukhuset?
